Att välja kläder var inte helt lätt. Det är tufft att springa i för mycket kläder, att bli för varm, det är inte bara tufft utan oftast förödande för en marathonlöpare. Beslutet blev underställströja, tshirt, tights, komprisionssockar och skärm (typ kepa för att slippa ett allt för blött ansikte). Var inte helt fel ute, tyvärr missade jag vantar och mössa för med den ytterliggare utrustningen hade jag nog varit lite mer bekväm. Jag frös när jag värmde upp och tänkte det blir bättre när startskottet går. Inte. Inte ens lite. Jag fick aldrig upp värmen. Mina händer var efter 30km totalt stelfrusna och gick inte att använda. Likt ett såntdär "plastöra" från 70-talet som man kunde använda på pappmuggar för att inte bränna sig var min ena hand. Perfekt för vattenlangarna att trycka ner en mugg vatten. Dock var det svårare att få bort muggen när jag druckit klart, den satt liksom fast i handen. Annars var det helt ok. Jag upptäckte en trend under loppet. Man ska tydligen ha shockrosa (typ stark cerise) komprisionsstrumpor, svarta tights, shockrosa tshirt (alternativt rosa shorts över de svarta tightsen och svart tshirt). Japp, årets trend!
Loppet var roligt. Adrenalinpåslaget började redan vid frukost. Så jäkla skönt! Pump! Mumma! Bästa Rille försökte hjälpa mig och vi packade en väska med energi och kläder som han skulle bistå med utefter banan. Vi tittade på bansträckningen, bestämde mötespunkter och gick igenom vad jag troligen ville ha vid dessa tillfällen. Jag tog tunnelbanan och han cyklade. Smockat med folk vid stadions station. Alla laddade. Glada. Oroliga över kläder och jag är förvånad över att se så många i shorts och linne. Värmer upp utan att bli vam och plockar av mig soppåsen i startfållan. Vi sticker iväg. Jag känner direkt att jag är övertänd. Lämnar överdragskläder till Rille efter 2km. Springer. Känns bra. Dras med men har ingen att ta rygg på. För den som var där kan man säga att det "regnade och blåste en del". Men vad ska man säga till den som inte var där. Den som inte var på Södermälarstrand. Att springa och emellanåt behöva ta ett steg i sidled för att inte blåsa omkull. Det blåste. Det var kallt. Det regnade. Jag kände mig bra fram till ca 25km då började stelheten komma. Tempot gick ner och det kändes i steget. Att äta är viktigt och det gjorde jag hela loppet. Banan. Isostar. Maxim powerbar. Saltgurka. Maxim sportdryck, vatten, druvsocker. Buljong skulle de ha någonstans men det missade jag helt! Vid 30km börjar synen påverkas och jag har svårt att läsa av mina mellantidsarmband. Detta noteras och jag fokuserar på att få i mig mer socker och vätska. Det verkar fungera. Jag är med. Klar. Mellan 35 och 40 började jag bli gråtfärdig. Delvis av utmattning men främst så insåg att jag gick mot PB och jag blev stolt. Ni vet känslan av att se sporten när någon gör en fin prestation, typ så kändes det. Rille mötte mig på Torsgatan och jag fick hjälp några hundra meter. 7km från mål var detta guld värt. De sista km'rarna gick som på räls. Det var roligt. Det kändes skönt. Att gå i mål på PB, 4:05:21, så här exakt 16 månader efter lilla diamanten kom till världen känns så otroligt roligt. Och det faktum att jag innan denna löpträningsperiod inte har löptränat på 5 år! Nej det har jag inte! Visst har jag varit ute någon gång och sprungit 6-8-10km men aldrig längre. Stolt helt enkelt! Och otippat! Vad hände?
Efter loppet är en annan historia. Ska jag dra den nu? Trodde jag skulle dö av förfrysning. Jag väntade på Rille och var ledsen. Lite borta. Vad hade vi bestämt egentligen. Telefonen var död. Det rycker i var enda muskel i kroppen. Benen skakar så att jag inte kan stå. Ryggen. Armarna. Underkäken. Tungan hamnar mellan tänderna. Det gör ont. Har svårt att andas. Allt pga kylan. Tänker att jag vill bli varm. Lägga mig på rygg och pusta ut. Jag har så ont. Tänker detta är värre än att springa ett marathon, jag kanske kommer att dö. Gråter. Vad ska jag göra. Går till sjuktältet och klarar av visa Rilles telefonnummer som står på baksidan av min nummerlapp. Då får jag största varma kramen. Rille. Kanske inte jättevarm kram med tanke på att även han har varit ute i regn och blåst i 4 timmar. Men jag blev så glad att se honom. Snabbt in i ett omklädningstält för klädombyte. Det tog 20min för mig att få av mig tshirt, underställströja, bh och ta på mig två tröjor. Jag var illa där an. Tänkte att det här kan inte vara bra jag vill bara ut till Rille igen så att jag kan bli omhändertagen. Det var en del som frågade hur det egentligen var fatt. Svarar det är ingen fara. När jag äntligen är klar går vi till Danicahallen. Försöker få upp värmen. Vi blev serverade korv, bulle, kexchoklad, energidryck, russin, apelsinjuice och ÖL (urk). Jag trycker i mig allt jag kan förutom öl vad klart. Efter 1.5timme började jag sluta att huttra och vi drog oss hemåt. Det var helt underbart att komma hem. Att ta en dusch. Reda ut håret (haha, har aldrig varit så nära på att klippa av mig hela tofsen). Ta det lugnt. Äta. Vara nöjd. Bearbeta. Njuta av prestationen. Ta emot alls support och gratulationer. Tack! Tack snällaste sötaste Rille. Bästa bästa du!
Och hur gick det med den där ömmande höften? Bäckenbotten? Det undrar jag oxå! Hallå, ska det inte börja göra ont snart? Nä tydligen inte. Min kropp har helt enkelt väntat på att få sig en rejäl genomkörare!
Lycka. Jag i mitt rätta element. Helt klart. Glädje. I like!
Reflektion 120603: sådärja nog har jag fått med alla tempus vi har i svenska språket i dessa paragraferna. Stå ut, det kommer inte redigeras!
